Jag kom hem från min promenad alldeles nyss. Det är konstigt det där. Hur en promenad kan framkalla alla sorters känslor och tankar. Det är precis som om kroppen och hjärnan tar sig tid att hantera alla händelser som legat nedgrävda i ens eget undermedvetna. Det är inte förrän under promenaden (eller löparrundan) som man VERKLIGEN orkar ta tag i alla tankar.

Jag tänker ofta så saker som har påverkat mig negativt. Händelser, situationer och relationer. Vilken slags inverkan de haft på mig och varför de får mig att må dåligt. Och även om inte promenaden, löparrundan får mig att släppa alla dessa negativa tankar så är jag åtminstone medveten om dem. Jag vet att de finns där, och jag vet hur jag ska handskas med den.

Promenader kan vara insiktsfulla.




Jag vet att det är löjligt med halsduk, men jag vill inte bli förkyld. Punkt slut.



Inger inte denna natur en slags frihet åt tankar att slå sig loss?



Det är bara ibland när man blir medveten om kilometerlånga vägar som man frågar sig själv hur man någonsin kommer komma hem.

Men hur jobbigt det än är, både fysiskt och mentalt, så är det värt det.

Håller du med?