Efter mitt träningspass igår kväll gick jag igenom stans uteliv och stötte på en och annan full student. Det var kyligt ute. En bitande kyla som får huden runt kinderna att sticka. Jag satte mig ner bredvid en kraftig kvinna i 35-årsåldern på busshållsplatsen, huttrandes och frysandes. Min känsla av iakttagenhet blev bekräftad när jag la märke till att den kraftiga kvinnan tittade på mig med stora ögon. I sådana situationer blir min spontana tanke "vad är ditt problem?" Jag låtsades inte lägga märke till hennes egendomlighet.
- Det är ju både nollning och inspark för högskolan och gymnasiet idag. Det är därför det är så mycket liv, säger kvinnan plötsligt och tittar på mig med de stora ögonen.
Smått förvånad över hennes försök till kontakt ler jag och säger ett trevligt,
- Ja, just det.
Kvinnan blir tyst i några sekunder och tittar sedan tillbaka på mig, denna gång, om möjligt, med ännu större ögon.
- Men jag har kommit till ett stadium där jag inte behöver vara ute och festa längre. Jag har ju gjort detta innan när jag gick sjuksköterskeutbildningen i Jönköping.
- Jahaja, okej, säger jag och känner mig litet obekväm med situationen.
Kvinnan blir tyst igen. Jag tittar bort åt andra sidan och pillar lite med mobilens smsfunktion.
- Det är ju så himla dyrt med böcker och sånt för studenter. När jag jobbade fick jag 14 i månaden men nu får jag bara 7 när jag ska plugga.
Den här gången vet jag inte vad jag ska svara. Hennes stora ögon, höga röst och lustiga historier får mig att undra "vad ska människorna runt omkring tro? Att vi känner varandra? Pinsamt."

Men det är ju inte pinsamt, egentligen. Den kraftiga kvinnan var utan tvekan inte helt normalt funtad, men jag finner hela situationen mycket jobbig.
När vi sedan kliver på bussen söker hon min ögonkontakt, desperat, hon vill så gärna sitta bredvid mig. Men jag vill inte. Hon är pinsam. Jag skäms, dels för hennes del och dels för att jag skäms över en sådan bagatell. En kvinna som bara vill prata en liten stund. Men jag vill inte. Jag sticker hakan i luften och passerar henne i bussgången. Ignorerar henne. Jag kan känna hennes förvånade, besvikna och sorgna blick bränna sig fast i min nacke. Och jag skäms som en hund. Jag skäms för att jag skäms. Jag skäms för att jag precis avvisat en kvinna vars vilja att utbyta några ord med mig, att konversera med någon annan, för att hon antagligen inte har någon annan.