"Bli aldrig journalist. De super alltid ner sig."

Min journalistiklärare tittade på mig med allvar i blicken och ett pekande finger i luften.

"De skriver, super, skriver och super."

Nu är det liksom försent. Den skräckblandade förtjusningen i att frilansa är alldeles för kraftfull för att motstå. Jag dras till den. Och varje gång blir det likadant. En idé kläcks, allt är frid och fröjd. Jag intervjuar, gör research, skriver, korrläser, skriver, korrläser. Sova? No way. Under skapandet av en artikel är det fokus på skrivandet till 100 %. Allt annat glöms bort.

Sedan köper någon tidning artikeln och plötsligt blir allt tomt. Ensamt. Som om någon tagit mitt barn ifrån mig och platsen på mitt bröst där barnet en gång låg är bara kallt. Ensamt och för jävligt.

Då undrar jag varför jag inte tar ett normalt jobb. Med riktiga arbetstider. Men jag vet att det aldrig kommer hända.

Sprit. Tendenserna finns där. Det gör de.