Jag var precis ute och promenerade för att dela ut reklam. Jag gick i det "nya" området, där det har byggts ett tiotal hus de senaste åren. Stora, fina, glänsande hus. Massa utomstående människor har med andra ord flyttat dit. Det är antagligen deras första hus. De kommer säkert från någon lägenhet i stan och har, efter de har blivit med barn, bestämt sig för att flytta till landet. Det är nämligen yngre medelålders människor.

I genomsnitt snackar vi en mamma, en pappa och ett eller max två barn. När man går runt i det området slås man av hur vacker hela idyllen är. Nymålade hus, färgen har inte hunnit regna bort, gräsmattor har inte ännu börjat växa, nyinköpta blomkrukor med färgglada blommor står på garageuppfarten och i trädgården ligger små söta leksaker som ser ut att tillhöra barn i 2-årsåldern.

Vi snackar familjer som precis bildats, som tagit miljonlån för att flytta in i nybyggda hus, nygifta par som jobbar som myror för att skapa det perfekta huset. Det pågår renoveringar, byggen, asfaltering, ja till och med brevlådorna är moderna. Här bor det familjer som fortfarande är lyckliga. Frågan jag ställer mig på min promenad är; kommer dessa familjer fortfarande vara lyckliga när alla byggen, renoveringar och asfalteringar är klara? När husets färg har börjat blekna och barnens spridda leksaker är ett störande moment. När tiden som tidigare gått åt att renovera plötsligt präglas av rastlöshet. Efter man har skapat sitt drömhus, då ska man ju trivas. Hur många gör det egentligen? Är det inte renoveringen, drömmarna om slutresultatet, självförverkligandet som gör människor lyckliga? Så när allt det är uppfyllt, vad händer då? Är det då de små vardagliga diskussionerna utvecklas till högljudda gräl och barnens charmiga första ordförråd utvecklas till fler svärord? Är giftermålet då ett steg närmare skilsmässa?

Varannat giftermål går i stöpet. Kanske beror det på att människors förväntningar är alldeles för höga och deras kommunikationsförmåga försvinner i takt med att man har allt färre samtalsämnen. Kanske beror det på längtan att vara självständig och fri, kanske beror det på att idealet, målet om den perfekta familjen helt enkelt visar sig vara en bluff.