Det började SPÖREGNA så jag stannade hemma.

Hunnit käka lite middag i form av spaghetti och köttfärssås. Satte mig för att blogga när jag kom på mig själv med att nynna på en låt. Kunde först inte memorisera vilken låt det var, tills det slog mig. Det måste vara någons förtjänst att jag plötsligt sjunger romantiska låtar och drömmer mig bort. Eller? Det spelar väl ingen roll egentligen. Lite vardagsromantik är aldrig fel.

Men ibland undrar jag vad grejen är med förhållanden. Många människor suktar och längtar efter den där special one. Någonstans tänker jag att de människorna saknar något i sig själva. Inte för att det är fel att vilja ha ett förhållande, men för att man känner mig begränsad av att vara singel. Jag tänker att människan trots allt är en mycket anpassningsbar varelse som inte nödvändigtvis är skapad för monogami.

Personligen har jag absolut ingenting emot förhållanden. Hade jag träffat rätt kille hade det varit jättetrevligt. Men det råder ingen väntan och definitivt inget suktande. Det kommer när det kommer.

Varför är det så viktigt att vara tillsammans med någon? Varför kan man inte vara tillfreds med sig själv och sitt liv?

Jag är övertygad om att det bästa och långvariga förhållandet föds när två självständiga individer träffas, nöjda med sig själva och sina liv, och när de har tid och ork att blanda in en till människa i sitt liv.

Innan dess ska man vara själv. Håller ni med? Inte?


http://www.youtube.com/watch?v=fXtX3sb1yzQ&NR=1

Den här scenen gråter jag till. Ja, det gör jag. Carre har flyttat till Pars med sin kille. Hon är inte lycklig där. Han är ett svin.  Då träffar hon Mr. Big. Gud vad jag bölar.