Jag heter alltså Stephanie och bor i Kalmar (kanske lite utanför, men det är inte relevant). Pluggar medieprogrammet, drömmer om journalistikkarriär, skriver i princip tjugofyrasju och spenderar resten av tiden antingen på gymmet eller med polarna. Det gamla vanliga liksom. Lever inget jättespännande liv, vilken tur att den här bloggen inte ska handla om mitt liv. Bara.

På tal om gymmet förresten. Drog en vända dit igår kväll. Jag tränar på det dyraste gymmet i stan. Jag tror alltid att det dyraste är bäst. Som en kapitalist.
När jag anlände till gymmet igår spanar man, såklart, alltid in vilka som är där. Igår var det ovanligt lite folk. Fotboll och lillördag i och för sig. För de som tränar på gym kommer nog hålla med mig om att hela grejen är ganska porrig. Ett rum, massa svettiga muskleknuttar som stönar och tar i tills luften tar slut. Känns alltid lite obehagligt att träna med massa män runt omkring sig. Det är precis som om de när som helst kommer kasta sig över en. Ser alltid till att hålla några meters avstånd. Någon mer som brukar uppleva detta?

Ibland önskar jag att det fanns böggym. Så man kunde slippa alla intresserade blickar och flirtar.

I vilket fall så är den här bloggen ett uttryck. De som känner mig vet nog att den här bloggattityden bara är en fasad. Eller?



Såhär ser relaxavdelningen ut på gymmet. Hänger där en del. Satt där i förrgår och läste Snabba Cash. Mysigt.