Jag tänkte att vi skulle prata om kärlek idag. Men inte vilken kärlek som helst, utan olycklig kärlek. Bara begreppet "olycklig kärlek" för en tillbaka till någon dramatisk kärleksroman som vi alla har läst. Begreppet har säkert många betydelser som formas efter våra egna livserfarenheter och realiteter. Om inte annat är det ett begrepp som betyder olika för oss alla, men som känns likadant. Och slutligen; vi drabbas av det allahopa.

Olycklig kärlek. Synonymer som tragedi, otillfredsställelse, ångest och otillräcklig samhållighet dyker upp i mitt huvud. Standardscenariot: vi är åtskilda den vi älskar mest. Men är olycklig kärlek lika med obesvarad kärlek? Intuitivt känner jag att olycklig kärlek är besvarad, men frånvarande. Något vi har så nära oss, men som i sista sekund rycks ifrån oss och lämnar oss tomma och oförmögna att vara lyckliga. Det vi strävar efter är helt enkelt så nära att det gör ont.

Jag skulle vilja påstå att olycka i samband med kärlek helt enkelt handlar om två individer vars viljor är så starka att de inte kan förenas och bli ett. Kärlek, förhållanden, är i grunden ett samarbete, ett teamwork, och inte något som flyter på av sig självt. Samarbete behöver ständig stimulans, kanske är det den olyckliga kärleken den som blir överstimulerad. Olycklig kärlek är överflödig, omöjlig att hantera, men vår strävan att få det att fungera är det som gör oss olyckliga. Vi trivs med Askungensagan om lycka i all tid framöver, men vår vision störs av den bistra sanning som verkligheten faktiskt bringar. Att lycka handlar om att ge och ta. Olycklig kärlek utgår oftast inte från den principen, och vi lämnas orättvist behandlade och bittra.

Vi han sammanfattningsvis inte lyckats hålla förväntningar och krav på en jämn nivå. Varken på oss själva eller på vår partner.