Hur många kan titta på sig själva såhär och vara tillfreds med allt?

Självkänsla är ett stort problem i vårt samhälle. Bristen på självkänsla, rättare sagt. Barn uppfostras att inte tro på sig själva, att inte sätta sina behov i prioriterande ordning, att inte acceptera sig själva och sina kroppar. Istället uppmanas vi att alltid vara bäst, bättre än alla andra, men aldrig tycka gott om oss själva.

Det finns en anledning till att du inte gillar din näsa, att du tycker att dina lår är lite för feta, att du önskar att du var socialare, att du önskar att du var omtyckt. Orsaken är uppfostran. Allt vi är består i grund och botten av vår uppväxt. Visioner, värderingar och tro speglas i föräldrars sätt att lära, omedvetet som medvetet, och dessa inpräntade sociala normer och regler är det som styr oss i vårt framtida liv. Jag är en stor förespråkare av psykoanalys och menar att barndomen speglar allt vi skapar, gör och tror.

Kanske är det därför jag önskar att det fanns ett "föräldrartest" som alla blivande föräldrar kunde ta. Som teoriprovet till körkortet. Är du lämplig för att bli förälder? Kommer ditt barn trivas med sig själv? Kommer du kunna uppfostra ett barn i en lycklig miljö?

Jag lovar att över hälften av alla föräldrar skulle kugga. Det är bristen på kunskap. Våra äldre generationer vet inte innebörden av ordet självkänsla. De har själva inte lärt sig att tycka om sig själva. Hur ska de då kunna föra det vidare?

Föräldrar kan skylla sina barns måenden och beteenden på annat än uppfostran för att de ska lyfta bördan från axlarna. Egentligen borde de rannsaka sig själva och inse att de har satt barnet till liv och uppfostrat det själva. Ingen annan är ansvarig för barnet. Barn blir inte stökiga bara av sig självt. De lär sig. Barn har inget som helst ansvar gentemot sina föräldrar. Barn som det går dåligt för kan ALLTID skylla på sina föräldrar.

Någon som sätter emot?