Jag sätter mig på bussen. Det är tre lediga platser framför och bakom mig. Bussen är alltså ganska tom. Det sätter sig en tjej bakom mig, en efterbliven tjej, hon börjar hosta. Jag tror att hon hostar för att hon har något i halsen eller liknande, men det tar inte lång tid innan jag hör DET DÄR.

Just det, snörvlandet. Snoret, slemmet. Plötsligt hör jag hur hon frenetiskt drar in snor i näsan och svalget. Det kladdas i halsen på henne. Sedan börjar hon hosta som om ett fiskben hade fastnat i halsen. Det bara kommer ur henne, baciller. Smitta.

Först och främst, vem tror hon att hon är när hon sätter sig på en buss, väl medveten om att hon smittar med sin hemska förkylning? Det borde vara lika olagligt som att medvetet sprida könssjukdomar.

För det andra, jag har sådan sjuk ångest inför att bli förkyld att jag gjorde det man egentligen inte får göra i det sociala livet. Jag flyttade på mig. Jag bytte plats, till en säker zon, där jag slapp hennes bacillparty. Jag tror inte hon förstår, min rädsla för att bli förkyld är så stark att den gör mig självmordsbenägen. Jag menar allvar.